Jonas De Geer

Demokratin är fantastisk. Nu har Sveriges Riksdag beslutat att det verkligen var ett Folkmord som ägde rum i Turkiet för 95 år sedan.

SÃ¥ nu vet vi det.

Att armenier, greker och andra kristna i Turkiet utsattes för vidriga massakrer råder inget tvivel om, men de flesta av våra riksdagsmän vet lika lite om det som de vet om zwahilins grammatiska struktur.

Här handlar det om status i Den Nya Världsordningen. Det är lite intressant, för sedan begreppen först lanserades vid NürnbergrättegÃ¥ngen har meningen helt tydligt varit att  “folkmord” och “brott mot mänskligheten” skulle vara förbehÃ¥llna judarna. Judiska organisationer har ocksÃ¥ hela tiden varit extremt irriterade över att armenierna gjort ansprÃ¥k pÃ¥ den viktomologiska status som de svartsjukt bevakar som sin egen (med viss rätt, eftersom de hittade pÃ¥ den).

Men, Pandoras ask är öppnad. Alla är vi ättlingar till offer och allas våra behov av ekonomisk och politisk kompensation kan göras omättliga.

Det finns mycket att göra för våra politiker; Djingis Khans offer är fortfarande osynliggjorda.

Bilden: slaktade Cristeros, katolska upprorsmän mot frimurrarregimen i 20-talets Mexico. Fortfarande osynliggjorda av Sveriges Riksdag.

Om detta må ni berätta.

Föreställ er en decembernatt i Salem för snart tio år sedan. Daniel Posner, 17 år som väger 56 kilo, lite berusad, kommer i ordväxling med ett gäng av främst utlänningar. Han har en Davidsstjärna om halsen som gänget reagerar på. De frågar om han är jude. Han försöker gå därifrån, men gänget följer efter och överfaller honom efter att ha förföljt honom en längre bit. En lång och utdragen misshandel följer. Vid ett tillfälle lyckas den unge juden rädda sig upp på motorhuven av en bil, som backar häftigt för att bli av med honom. Bödlarna kan fortsätta tortyren.

Till sist sätter sig gängledaren, palestiniern Khaled Odeh gränsle över den nu försvarslöse, halvt medvetslöse unge pojken och skär halsen av honom. I förhör förklarar han senare att syftet var att hitta ”en sionist i min storlek”, “skitfolk som man kan klara av”.

Tror ni att det hade tigits om den pojkens öde? Tror ni media i Sverige försökt släta över historien eller förklena offret? Tänk er hur det skulle ha gÃ¥tt för den journalist som hävdat att mordet inte var antisemitiskt utan ett “ungdomsbrÃ¥k som spÃ¥rade ur”.

Nej, det hade förmodligen resulterat i minst en Hollywoodfilm vid det här laget och en staty i Kungsträdgården, för att inte tala om minnesstund i Riksdagen, fonder i Daniels namns etc.

Varför?

Idag riktar Svenska Dagbladet strålkastarljuset mot Malmö, staden som nu har en så stor muslimsk invandring att judar flyttar därifrån.

Debattsidan Brännpunkt har upplåtits åt den pålitligt sionistiska och alltid uppmärksamhetsglada transvestiten Fredrik Federley som kräver det okänsliga kommunalrådet Ilmar Reepalus avgång. Han får eldunderstöd på ledarsidan av Per Gudmundson.

Judarna känner sig osäkra och flyttar,  ”Malmö hÃ¥ller pÃ¥ att bli en förlorad stad”, stÃ¥r det bl a.

Men, men….alla svenskar som de senaste decennierna flyttat frÃ¥n Malmö för att massinvandringen gjort staden förslummad och osäker, som överfallits, rÃ¥nats, misshandlats av invandrargäng?

När skrevs det i SvD om dem?

Nej, jag glömde ju att det är skillnad på folk och folk.

Okänsligt av mig.

Det är nog bättre i Kina. Där råder åtminstone viss logik i den offentliga förljugenheten.
I det totalitärt politiskt korrekta västerlandet rÃ¥der däremot akut mental och intellektuell oreda. PÃ¥ den “demokratiska värdegrunden” slinter och krockar den politiska korrekthetens funktionärer i en sorglustig slapstick.

Häromveckan var det muhammedanen som inte ville ta en kvinnlig arbetsgivare i hand då det stred mot hans religiösa övertygelse. Hon kände sig kränkt som kvinna, får man anta. Han fick inte praktikantplatsen och blev av med sitt aktivitetsstöd.

Då blev han kränkt. Som muslim. DO ryckte ut och mannen fick skadestånd. DO förklarade sig nöjd, med motiveringen att Sverige minsann var mångkulturellt och då måste man hitta andra sätt att visa varandra respekt än att skaka hand.

Det upplevde den homofile svenskkyrkoprästen Lars GÃ¥rdsjö som ett “slag i ansiktet” . Han har nämligen en kollega i Svenska Kyrkan som inte vill ta honom i hand.

Nu ska inte vanliga svenska människor fÃ¥ för sig nÃ¥got här. De kan nämligen per definition inte kränkas eller vara diskriminerade. I alla fall inte svenska män – om de inte är handikappade, sÃ¥klart. Konservativa kvinnor kan egentligen inte heller känna sig kränkta; irriterande kärringar som inte begriper sitt eget bästa.

Nej, denna utstuderade, instititutionaliserade diskriminering av allt och alla som på något vis representerar det gamla svenska folket är nödvändig för frihetens och jämlikhetens, ja för demokratins skull.

Just det.

Varje anständig människa förstår ju att lagskyddad respekt bara gäller priviligierade minoriteter, dem som det historiskt sett varit synd om, som muslimer, hbt-personer, zigenare och kloka gummor. Judarna har varit så kränkta att de står i en kategori för sig.

Men ändÃ¥, för att inte ett löjets skimmer ska dras över “värdegrunden” krävs tydligare riktlinjer frÃ¥n vÃ¥ra myndigheter, en minoritetskänslighetens hierarki behöver ges en offentlig definition.

Det är alltså värre att inte respektera muslimsk sed än svensk jämställdhetsideologi, det förstår vi nu, men kan t. ex bögar kränkas av att islam är intolerant? Kan en turk kränka en kurd men inte vice versa eftersom de senare är minoritet i Turkiet? Vilken resp. status har de privilegierade grupperna i minoritetsväldet mångkulturen?

Vi behöver få en tydlig viktimologisk värdeskala att hålla oss till; normer för uppfostran och hyfs har ju blivit så härligt skiftande i det mångkulturella samhället.

OBS! Mannen på bilden ovan har inget med texten att göra.

Han är bara snäll och vill hälsa.

Though the odds be against us, what matter?
While God and Our Lady look down,
And the saints of our country are near us,
And angels are holding the crown.
March, march to the combat and fear not,
A light round our weapons will play;
Love God. O my soul, love Him only,
And then with light heart go thy way.

-Engelsk zuavsång.

Segrarna skriver, som bekant, historien. Få känner därför till historien om de hjältar och martyrer som sedan franska revolutionen gjort motstånd mot förstörelsen av kristenheten och Europa, och Europe is the Faith, the Faith is Europe, som Belloc skrev.
Ett av de mer färgstarka och inspirerande kapitlen i kontrarevolutionens historia är det om de pÃ¥vliga zuaverna. 2008 utkom den första engelska boken i ämnet pÃ¥ över 100 Ã¥r, The Popes Legion – The Multinational Fighting Force that Defended the Vatican av den amerikanske historikern och författaren Charles A. Coulombe.

Ordet Zouave är ursprungligen namnet på en berberstam (zouaua), vars krigare enrollerades i den franska armén i Algeriet under början av 1800-talet. Snart nog utvecklades zouaverna till ett elitregemente som huvudsakligen rekryterade fransmän. Det berbiska namnet behölls dock, liksom den karakteristiska dräkten med stora, säckiga byxor och midjekort jacka.

Zuavsoldaten var à la mode i mitten av 1800-talet, och de mest kända zuavtrupperna utanför den franska armén var de i amerikanska inbördeskriget (på båda sidor) och Påvestaten i dess försvar för sin 900 år gamla självständighet 1860-1870.

Salige Pius IX uppfattades i början av sitt pontifikat (1846-1878) som en vek, och rätt liberal påve. Efter att på nära håll ha fått erfara Revolutionens kristendomshat och blodtörst 1848 blev han dock medveten om vilka oförsonliga krafter han och Kyrkan hade att konfrontera och visade sig vara synnerligen kraftfull i att hantera kyrkans inre och yttre angelägenheter.

Det här var tiden för Italiens “enande”, Risorgimento, som i grunden var ett frimurarprojekt att samla de italienska länderna under en stat grundad pÃ¥ revolutionära, kristendomsfientliga principer. I spetsen stod den sardinske kungen Viktor Emmanuel II, dennes onda genius, premiärministern Cavour och den luttrade gamle yrkesrevolutionären Garibaldi. Bakom dem stod mäktiga internationella krafter, företrädda av t ex brittiske premiärministern, revolutionshetsaren och ledande frimuraren Lord Palmerston (de läsare som stönar invärtes vid varje omnämnande av frimureriet bör frÃ¥ga sig varför de gör det och hur mycket de egentligen vet om frÃ¥gan).

Påvens försvarsminister, Monsignore Xavier de Merode, var en belgisk greve som påbörjat en militär karriär i hemlandet, sedan sökt sig till aktiv tjänst i franska armén i Nordafrika och hunnit tilldelas hederslegionen för sin tapperhet innan han vid 27 års ålder övergav den militära banan för prästkallet.

När de Merode tillträdde bestod de pÃ¥vliga styrkorna av knappa 10 000 dÃ¥ligt utbildade och utrustade soldater. Han vände sig till den framstÃ¥ende generalen Lamoricière, en avlägsen släkting under vilken han tjänat i Algeriet, och erbjöd denne befälet över den pÃ¥vliga armén. Lamoricière var djupt troende katolik och legitimist, dvs han stödde den legitime franske tronpretendenten Henrik V, vilket hade drivit honom i belgisk landsflykt under Napoleon III. Han svarade PÃ¥ven att dennes önskan var hans lag och att “hans blod och liv givetvis stod till den Helige Faderns förfogande”, men var tvungen att säga att det var omöjligt för honom att under dÃ¥varande omständigheter försvara PÃ¥vestaten mot en modernt utrustad, numerärt mycket överlägsen armé.

I en encyklika 19 januari 1860 avvisade påven internationella påtryckningar att ge upp Romagna till Sardinien med motiveringen att han inte kunde ge upp territorier eftersom de inte tillhörde honom utan var hans att förvalta åt Kyrkan och all världens katoliker. Krig stod för dörren. Nu påbörjades en värvningskampanj som fick snabbt gensvar runt om i världen. Åtskilliga franska officerare anslöt sig till Lamoricière. Flera, som den sedermera legendariske Athanase de Charette, var ättlingar till kända martyrer från Vendée; likt den gången var det framförallt adelsmän och bönder som nu samlades till försvar mot Revolutionens arméer. Coulombe skriver om nyss nämnde Charette:

Leading men to Rome was in complete accord with his beliefs and traditions; so far as he and his men were concerned, the Crusades, the Vendée, and this current struggle were all episodes in the same age-long war.

Frivilliga strömmade till från världens alla hörn. De flesta kom till en början från Frankrike, Belgien och Irland, men snart anslöt sig tyskar, polacker, engelsmän osv. Den största gruppen var, överraskande nog, holländarna. Även fransk-kanadensarna var förvånansvärt många. Anmärkningsvärt nog ska där även ha funnits svenskar. Coulombe citerar stabschefen, Markis de Pimoran:

It was like a Camp of Schiller’s Wallenstein. All languages were spoken. I have chatted with a  good many Germans, Poles, Hungarians, and even with Swedes, who serve under the name of Switzers in the foreign regiments.

Det är mycket intressant, då bara katoliker accepterades och uppgiften knappast var attraktiv för legosoldater och lycksökare utan tvärtom vädjade till den frivilliges idealism, hans tro.

 Enligt samtida vittnesmål, även från motståndare, var zuaverna föredömliga Kristi stridsmän, som utmärkte sig för både tapperhet och fromhet.  I traditionen från Vendée hade även zuaverna en särskild devotion till Jesu Heliga Hjärta.

Coulombes bok behandlar ett stycke modern historia, som få känner till, eller har förvrängda uppfattningar om. Den är uppfriskande eftersom författaren inte ber om ursäkt för att han med sympati skildrar den naturliga kombinationen av djup kristen tro och militära dygder som tapperhet, dödsförakt och offervilja. 

1870 tvingades Påven avträda sina världsliga besittningar, men striden fortsatte och fortsätter på andra slagfält. Det var bara ett av många slag i det pågående kriget mellan Kyrkan och hennes fiender, mellan Revolutionen och Kontrarevolutionen.

Coulombe, som till vardags kommenterar katolska spörsmål för bl a ABC är förvånansvärt lite återhållsam när han i avslutningen skriver:

l…the story of the Zouaves is actually very relevant for all those living in Europe, or her daughter countries in the former colonial world, in the twenty-first century. It presents us with some immediate questions. What, if anything, is worth dying for? If we have a religion or a nationality, is it worth such a sacrifice? If not, how real are those things to us? If we are indeed in the midst of a “clash of civilizations” with radical Islam, these are questions that must be answered, whether one is a Christian, agnostic or atheist, if we are to hope that our descendants will inhabit anything like the culture and civilization we ourselves enjoy.

/…/Others will no doubt have other responses to the questions posed by the story of the Papal Zouaves. Given the issues facing us today, however, they ought to be made soon. Certainly, the Zouaves themselves answered them with a nobility that has seldom been equaled, and never excelled.

                                                                                                             

 

Så var det återigen dags för Förintelsedagen, den enda dagen på året som den nya mänskligheten uppmanas att vara lite högtidlig och allvarlig.
Långfredagen var under den kristna tiden en sådan dag. Det är fortfarande en uppskattad helgdag, som De Nya Människorna förknippar mest med festande.

Idag tänder vi ett ljus och reflekterar över judars lidande och den icke-judars inneboende ondska som alla vi goyer bär på. Alla folkmord är fruktansvärda, men det är skillnad på folk och folk. Det finns bara en Förintelse, du skall inga andra judar hava.

Dagens text är hämtad ur Per Ahlmarks nionde epistel till Georg Klein (Motståndet, Bonniers 1991). Må den hjälpa oss till besinning så att det inte händer igen.

På vilket sätt skiljer sig din avsky för den nya antisemitismen från min egen? Du var utsedd till offer och såg det raseri som judehatet rymmer när det exploderar och förintar det mesta omkring sig. Du känner de hotfulla klangerna i mördarnas och hetsarnas propaganda. Den insikten är inte läsefrukter (som för mig) utan liv och smärta.

Kan du förstå min skam och att den gör mig sjuk?

/…/Själv tillhör jag den kristet-europeiska kulturkrets, som bland mycket annat har producerat alla dessa bödlar. Min skam är inte offrets. Den är inte heller mördarens, eftersom jag inte har dödat. Jag lever i ett tredje rum, där bleka avbilder av allsköns demoner stämt träff för att öka min förvirring.

Vad är då denna skam? Någon har sagt att antisemitism är en sjukdom som icke-judar bär på och som judar dör av. Är jag rädd att drabbas av samma arv och samma frestelse?

/…/Auschwitz är början pÃ¥ en ny tideräkning. 

I takt med att vÃ¥rt samhälle har förändrats drastiskt de senaste tio-femton Ã¥ren har den “samhällsdebatt” som förts i tredje statsmaktens organ blivit alltmer parodiskt irrelevant och propagandistisk.

Internet har inneburit att vi blivit totalt beroende av, och samtidigt utlämnade åt, en teknik och ett system som nästan ingen förstår, än mindre har kontroll över. Ändå har det varit mycket torftigt med seriös eller substantiell diskussion om nätet i det offentliga samtalet.

Typiskt nog har t ex frÃ¥gan om fildelning fÃ¥tt större uppmärksamhet och utrymme än FRA-lagen; nöjesindustrins profitintressen vs konsumentens “rätt” att gratis ladda ner filmer och musik är givetvis viktigare än rätts- och yttrandefrihet. 

I dagens SvD tas ämnet upp i en debattartikel av utrikesminister Carl Bildt, Friheten på nätet måste försvaras. Det är kommunister och islamister, närmare bestämt regimerna i Iran och Kina som är i farten igen, med

… att i hemlighet spÃ¥ra regimkritiker och spionera pÃ¥ dem för att uppnÃ¥ det som auktoritära och totalitära regimer har strävat efter i alla tider, nämligen att kontrollera undersÃ¥tarnas utbyte av tankar, Ã¥sikter och idéer.

Som FRA, alltså.

JodÃ¥, kontentan av utrikesministerns akstycke är att Sverige ska gÃ¥ i spetsen för frÃ¥gor om frihet och säkerhet pÃ¥ nätet. Hur Kina, Iran och Kuba kan pÃ¥verka frihet eller säkerhet för internetanvändare i EU  kan vi bara spekulera kring. Likaså förklaras inte vad för ”missbruk” som ska stävjas eller vilka Ã¥tgärder som ska tas, förutom att Sverige under Ã¥ret ska husera ett “internationellt expertmöte” för att ta fram “principer för yttrandefrihet pÃ¥ nätet”.

Jag kommer därför att ge dessa frågor särskild prioritet i Utrikes- förvaltningens arbete under 2010. I vårt arbete kommer vi att söka samarbete med de länder, organisationer och företag, som i likhet med oss ser detta område som en av de stora framtidsutmaningarna för det internationella samfundet och som är beredda att göra en extra insats för att slå vakt om friheten på nätet.

Vad för frihet och vilkas säkerhet vill Bildt försvara?

Notera att “länder, organisationer och företag”, nämns i samma andetag.  “Internationella expertmöten”, där “företag och länder” möts är förvisso nÃ¥got utrikesministern är van vid, gammal Bilderbergare som han är. Bilderberggruppen har mötts årligen, i hemlighet, sedan början av 50-talet. Mötena bevistas av Den Nya Världsordningens högst uppsatta hantlangare inom publicistik och politik (Bildts adepter Reinfeldt och Borg var med förra Ã¥ret), men organiseras och styrs först som sist av den kosmopolitiska finanseliten.

Aldrig någonsin har det funnits ett så djävulskt effektivt redskap för kontroll och registrering av mänsklig aktivitet som internet erbjuder. Nätet kommer inte att fungera som en frizon i det globala kontrollsamhället utan tvärtom användas för att fånga fula flugor i.

Och de enda som kommer att förbli anonyma är Bildts verkliga uppdragsgivare.

Det har väl inte undgÃ¥tt nÃ¥gon att den “Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter” har olagligförklarat krucifix i italienska skolor. En mänsklig rättighet i EU att slippa se krucifix, alltsÃ¥. I det, nu aktuella fallet handlar det om en i Italien ingift finska som känt sig “kränkt” eftersom hon vill att hennes barn ska uppfostras ateistiskt.

Spontant kan man tycka att det är egendomligt att just krucifix i klassrummen skulle vara ett hinder för att ge sitt barn en ateistisk/antiklerikal uppfostran. Jag som själv är uppvuxen i en modern sekulariserad miljö upplevde som barn just krucifix som både djupt främmande och skrämmande (att dyrka ett blodig lik; som jag uppfattade det då).

Hursomhelst, att en politiskt korrekt, indignerad, ateistisk finska skulle vara den egentliga orsaken till Europadomstolens beslut att förbjuda krucifix i italienska skolor är svårt att ta på allvar. Just krucifixet, korset är dock förhatligt för frimurare, judar och muslimer. Främst judiska organisationer har i decennier bedrivit envisa och ettriga kampanjer för att rensa ut all kristen symbolik från det offentliga rummet i Nordamerika och Europa. Till och med julgranar.
Hatet mot Kristus, Hans kyrka och all kristen symbolik löper som en röd tråd genom västerlandets historia de senaste ca 250 åren av sanslöst högmod, andlig analfabetism och självglorifierande självdestruktion.

En god och välsignad Jul önskar jag alla läsare förresten. Nu tar jag en dryg månads uppehåll från datorn.

(Bilden nedan: en “arkebusering” av en Kristusstaty under Spanska inbördeskriget).

Blogginnehavaren har inte varit helt kurant ett tag och därför inte orkat skriva nÃ¥gra inlägg. Därför publiceras nedan en angelägen debattartikel av tvÃ¥ gästskribenter, Sara Hartikkainen och Carina Hasselgren, doktorander i idéhistoria resp. litteraturvetenskap vid Överkalix universitet. Bägge tillhör en ny generation akademiker med rötter i genusvetenskapen som i sin forskning vÃ¥gar utmana tabun och vedertagna “sanningar”. De arbetar bägge tvÃ¥ för tillfället inom det tvärvetenskapliga projektet “Fitta – den som sa det han var det. En dekonstruktion av penisavunden i den sexualpolitiska diskursen 1933-1980″.

Demokratin bygger på tolerans. Tolerans bygger på kärlek. Det är våran värdegrund vi svenskar vill ha. Därför har vi det senaste decenniet kommit långt då vi nu erkänner homo-, bi-, trans- och queerpersoners rätt till kärlek och att inte behöva känna sig kränkta.
Deras rätt till kärlek bidrar till och utvecklar demokratin och människovärdet. Ett stort steg togs av Mona Sahlin när hon förklarade att “homosexualitet är kärlek”.
Men trots att RFSU har gjort stora insatser i att riva ned fördomar kring t ex S/M och analsex har vi en lång väg kvar att gå till förverkligandet av det mångsexuella samhället.

Det är särskilt viktigt att samhället lägger resurser på detta i en tid när homofobin och islamofobin ökar. Redan Horkheimer, Adorno och Marcuse visade hur förtryckt sexualitet ledde till Förintelsen och något liknande kan hända igen.

Finns det då något det mångsexuella samhället inte kan tolerera?

Ja, enligt vÃ¥r mening tvÃ¥ saker – pedofili och djursex.

Pedofili, inte därför att barn inte älskar beröring och sex, men för att den vuxna parten riskerar att befästa en stereotyp sexuell självuppfattning hos barnet som på sikt befäster heteronormen. Varje människa måste ha rätt att själv välja sin könsliga identitet; tiden är förbi när kön avgjordes av penis eller slida. Här har samhället ett stort ansvar för att försvara individen/barnet mot attityder som strider mot demokratins värdegrund.

Djursex, eftersom de flesta människor inte kan prata med djuren och därför inte vet om partnern säger nej. Och ett nej är ett nej. Det är en av hörnstenarna i våran värdegrund.

Men det finns inget som helst skäl till det omänskliga skambeläggandet och osynliggörandet av nekrofilerna. Och att inte ge dem möjlighet till utlopp för sin sexualitet är en kränkning av deras mänskliga rättigheter.

Det finns en fördom om att nekrofiler ofta skulle vara mördare. Men det har inte stöd i statistiken eftersom de allra flesta mördare är heterosexuella män som accepterar bionormen.

Man kan sedan länge donera sin kropp till vetenskapen – varför ska man inte kunna donera sin kropp till kärleken? MÃ¥nga skulle säkert tycka att det vore en trösterik och häftig tanke att kunna fortsätta fÃ¥ och visa kärlek efter döden. Alla mÃ¥ste dö (än sÃ¥ länge), men behöver inte sluta ha sex för det.

Det är hög tid att göra upp med nekrofobin i samhället. Här har inte minst skolan ett ansvar.

Vi hoppas att politikerna tar sitt ansvar och att vi får se de första vackra läderliken redan i nästa års Pride-parad.

Sara Hartikkainen, Carina Hasselgren, doktorander, Överkalix universitet.

Svarta springer bättre, boxas bättre, är mer välutrustade, har rytmen i blodet, uppfann bluesen, hiphopen och allt möjligt. Så vem kan väl egentligen förvånas över att den förste svarte presidenten lyckats utmärka sig för att nomineras till Nobels fredspris efter bara tio dagar vid ämbetet?

Bara genom att vara …den han är…  fräsch, färgad och välartikulerad har Barack Obama lyckats skänka hopp Ã¥t världens alla folk och dessutom göra stora insatser för diplomati, fred och miljö.  Innan han ens tillträtt.

Fenomenalt, får ni medge.

I synnerhet eftersom han faktiskt har brutit sitt vallöfte om ett snabbt amerikanskt tillbakadragande från Irak, trappar upp i Afghanistan, blir mer och mer involverad i Pakistan, helt enkelt fortsätter på Bushs linje i allt väsentligt. För att inte säga fortsätter den ödesdigra interventionspolitik som USA mer eller mindre har fört sedan Woodrow Wilson lurade landet in i första världskriget 1916, perpetual war for perpetual peace, för att tala med Harry Elmer Barnes.

Wilson tilldelades förresten också Nobels fredspris 1920 för sin enastående insats i att spä på blodsutgjutelsen under första världskriget och lägga grunden till det andra. Likt Obama var han också helt i händerna på Wall Street.

Krig kan vara mycket lukrativt.

Jag är inte odelat positiv till allt Alex Jones gjort. Filmen nedan rekommenderas dock (alla delarna) för den som inte sett den.