Though the odds be against us, what matter?
While God and Our Lady look down,
And the saints of our country are near us,
And angels are holding the crown.
March, march to the combat and fear not,
A light round our weapons will play;
Love God. O my soul, love Him only,
And then with light heart go thy way.
-Engelsk zuavsång.
Segrarna skriver, som bekant, historien. Få känner därför till historien om de hjältar och martyrer som sedan franska revolutionen gjort motstånd mot förstörelsen av kristenheten och Europa, och Europe is the Faith, the Faith is Europe, som Belloc skrev.
Ett av de mer färgstarka och inspirerande kapitlen i kontrarevolutionens historia är det om de pÃ¥vliga zuaverna. 2008 utkom den första engelska boken i ämnet pÃ¥ över 100 Ã¥r, The Popes Legion – The Multinational Fighting Force that Defended the Vatican av den amerikanske historikern och författaren Charles A. Coulombe.
Ordet Zouave är ursprungligen namnet på en berberstam (zouaua), vars krigare enrollerades i den franska armén i Algeriet under början av 1800-talet. Snart nog utvecklades zouaverna till ett elitregemente som huvudsakligen rekryterade fransmän. Det berbiska namnet behölls dock, liksom den karakteristiska dräkten med stora, säckiga byxor och midjekort jacka.

Zuavsoldaten var à la mode i mitten av 1800-talet, och de mest kända zuavtrupperna utanför den franska armén var de i amerikanska inbördeskriget (på båda sidor) och Påvestaten i dess försvar för sin 900 år gamla självständighet 1860-1870.
Salige Pius IX uppfattades i början av sitt pontifikat (1846-1878) som en vek, och rätt liberal påve. Efter att på nära håll ha fått erfara Revolutionens kristendomshat och blodtörst 1848 blev han dock medveten om vilka oförsonliga krafter han och Kyrkan hade att konfrontera och visade sig vara synnerligen kraftfull i att hantera kyrkans inre och yttre angelägenheter.
Det här var tiden för Italiens “enande”, Risorgimento, som i grunden var ett frimurarprojekt att samla de italienska länderna under en stat grundad pÃ¥ revolutionära, kristendomsfientliga principer. I spetsen stod den sardinske kungen Viktor Emmanuel II, dennes onda genius, premiärministern Cavour och den luttrade gamle yrkesrevolutionären Garibaldi. Bakom dem stod mäktiga internationella krafter, företrädda av t ex brittiske premiärministern, revolutionshetsaren och ledande frimuraren Lord Palmerston (de läsare som stönar invärtes vid varje omnämnande av frimureriet bör frÃ¥ga sig varför de gör det och hur mycket de egentligen vet om frÃ¥gan).
Påvens försvarsminister, Monsignore Xavier de Merode, var en belgisk greve som påbörjat en militär karriär i hemlandet, sedan sökt sig till aktiv tjänst i franska armén i Nordafrika och hunnit tilldelas hederslegionen för sin tapperhet innan han vid 27 års ålder övergav den militära banan för prästkallet.
När de Merode tillträdde bestod de pÃ¥vliga styrkorna av knappa 10 000 dÃ¥ligt utbildade och utrustade soldater. Han vände sig till den framstÃ¥ende generalen Lamoricière, en avlägsen släkting under vilken han tjänat i Algeriet, och erbjöd denne befälet över den pÃ¥vliga armén. Lamoricière var djupt troende katolik och legitimist, dvs han stödde den legitime franske tronpretendenten Henrik V, vilket hade drivit honom i belgisk landsflykt under Napoleon III. Han svarade PÃ¥ven att dennes önskan var hans lag och att “hans blod och liv givetvis stod till den Helige Faderns förfogande”, men var tvungen att säga att det var omöjligt för honom att under dÃ¥varande omständigheter försvara PÃ¥vestaten mot en modernt utrustad, numerärt mycket överlägsen armé.
I en encyklika 19 januari 1860 avvisade påven internationella påtryckningar att ge upp Romagna till Sardinien med motiveringen att han inte kunde ge upp territorier eftersom de inte tillhörde honom utan var hans att förvalta åt Kyrkan och all världens katoliker. Krig stod för dörren. Nu påbörjades en värvningskampanj som fick snabbt gensvar runt om i världen. Åtskilliga franska officerare anslöt sig till Lamoricière. Flera, som den sedermera legendariske Athanase de Charette, var ättlingar till kända martyrer från Vendée; likt den gången var det framförallt adelsmän och bönder som nu samlades till försvar mot Revolutionens arméer. Coulombe skriver om nyss nämnde Charette:
Leading men to Rome was in complete accord with his beliefs and traditions; so far as he and his men were concerned, the Crusades, the Vendée, and this current struggle were all episodes in the same age-long war.
Frivilliga strömmade till från världens alla hörn. De flesta kom till en början från Frankrike, Belgien och Irland, men snart anslöt sig tyskar, polacker, engelsmän osv. Den största gruppen var, överraskande nog, holländarna. Även fransk-kanadensarna var förvånansvärt många. Anmärkningsvärt nog ska där även ha funnits svenskar. Coulombe citerar stabschefen, Markis de Pimoran:
It was like a Camp of Schiller’s Wallenstein. All languages were spoken. I have chatted with a good many Germans, Poles, Hungarians, and even with Swedes, who serve under the name of Switzers in the foreign regiments.
Det är mycket intressant, då bara katoliker accepterades och uppgiften knappast var attraktiv för legosoldater och lycksökare utan tvärtom vädjade till den frivilliges idealism, hans tro.
 Enligt samtida vittnesmål, även från motståndare, var zuaverna föredömliga Kristi stridsmän, som utmärkte sig för både tapperhet och fromhet.  I traditionen från Vendée hade även zuaverna en särskild devotion till Jesu Heliga Hjärta.
Coulombes bok behandlar ett stycke modern historia, som fÃ¥ känner till, eller har förvrängda uppfattningar om. Den är uppfriskande eftersom författaren inte ber om ursäkt för att han med sympati skildrar den naturliga kombinationen av djup kristen tro och militära dygder som tapperhet, dödsförakt och offervilja.Â
1870 tvingades Påven avträda sina världsliga besittningar, men striden fortsatte och fortsätter på andra slagfält. Det var bara ett av många slag i det pågående kriget mellan Kyrkan och hennes fiender, mellan Revolutionen och Kontrarevolutionen.
Coulombe, som till vardags kommenterar katolska spörsmål för bl a ABC är förvånansvärt lite återhållsam när han i avslutningen skriver:
l…the story of the Zouaves is actually very relevant for all those living in Europe, or her daughter countries in the former colonial world, in the twenty-first century. It presents us with some immediate questions. What, if anything, is worth dying for? If we have a religion or a nationality, is it worth such a sacrifice? If not, how real are those things to us? If we are indeed in the midst of a “clash of civilizations” with radical Islam, these are questions that must be answered, whether one is a Christian, agnostic or atheist, if we are to hope that our descendants will inhabit anything like the culture and civilization we ourselves enjoy.
/…/Others will no doubt have other responses to the questions posed by the story of the Papal Zouaves. Given the issues facing us today, however, they ought to be made soon. Certainly, the Zouaves themselves answered them with a nobility that has seldom been equaled, and never excelled.
                                                                                                            Â
Â