Den svenske rasistiske ikonen Karl XII stal kåldolmarna från Turkiet. Och har fortfarande inte betalat någon kompensation. Hatet är en seg tradition i Sverige, främst i Skåne som ligger nära Danmark där Hells Angels skjuter invandrare och Pia Kjersgaard har politiskt inflytande. Med anledning av Aftonbladets avslöjande att nazistiska kalsonger setts på Ica Maxi i Råå har vi sänt ut vår reporter Jan Kretin som på ett hudnära och skakande sätt klär av den svenska vardagsrasismen.
Jag kör norrut, passerar Landskrona. Jag vet inte vad jag ska förvänta mig. Med tanke på judeförföljelserna som har pågått ända bort i Washington Post i min hemstad Malmö känner jag en särskild molande olust då jag kör denna varma julidag genom den välmående skånska landsbygden.
Råå ser ut som vilket litet samhälle som helst (kanske är det det). Men när jag går ur bilen gör jag det medveten om att alla man möter kan ha en potentiell holocaust under de till synes så rena jeansen eller välpressade kostymbyxorna.
Jag äter en sallad på en av pizzeriorna. Jag samtalar med ägaren Rashid. Det uppstår en känsla av samförstånd. Han säger att han inte tänker på nazistkalsongerna. Han ler, men hans ångest och rädsla är påtaglig.
Jag pratar med Sonja, 40, vars dotter Anna [Sonja och Anna heter egentligen något annat] sedan några dagar är apatisk. Hon berättar att efter att hennes dotter haft spontansex utomhus med en ung man så tog han på sig kalsongerna med hakkors på, som hon inte lagt märke till före.
En ofattbar kränkning jag som man omöjligen kan förstå. Värsta sortens våldtäkt, eftersom den innebär hets mot folkgrupp och är retroaktiv.
Det visar sig vid närmare efterforskningar att Ica Maxi i Råå har en brun historia. Man sålde bl a folköl, korv och knäckebröd till flera kända skånska nazister så sent som 2004.
Enligt professorn i högerextremism vid Södertörn, Hélène Rööw, är detta ett typiskt mönster; hon har i sin forskning kunnat konstatera att livsmedelsbutiker i Råå sålde mat till nazister redan i början av 30-talet.
Jag kör tillbaka när det börjar skymma över Skåne…
1900-talets politiska historia är dramatisk, bloddränkt, tragisk. Bland alla tusentals hjältar och martyrer som detta hemska sekel såg intar dock Corneliu Zelea Codreanu, ”kaptenen”, något av en särställning.
Trots att Rumänien är ett tämligen perifert land och Codreanu mördades för över 70 år sedan, upphör inte hans gestalt att fascinera och inspirera människor världen över; som en inkarnation av renhet, integritet och mod.
Den unge studenten som i Guds och nationens namn reste upprorsfanan mot det dåtida Rumäniens djupt korrupta etablissemang och kommunismen som hotade att ta över landet.
Till skillnad från de flesta andra nationella rörelser som uppstod efter Första världskriget bestod Ärkeängeln Mikaels legion/Järngardet inte främst av krigsveteraner, utan var i grunden en nationell, kristen militant studentrörelse.
Den korrupta regimen under monarken Karol II försökte tidigt stampa ut den genom naken repression, men legionärerna besvarade de makthavandes terror.
Litteratur om Legionärsrörelsen finns att beställa från www.logik.se och www.arktos.com (de senare säljer även en fräck Codreanu-tröja).
Ett oerhört viktigt dokument som inte finns tillgängligt på vare sig svenska eller engelska är Codreanus fängelseanteckningar (det finns visserligen en bra engelsk översättning, men den gavs ut i en mycket begränsad upplaga och torde vara i princip omöjlig att få tag på).
För den som läser franska går Journal de prison däremot att införskaffa, om man letar lite. Den franska utgåvan är försedd med två ypperliga förord av Faust Bradesco och Horia Sima.
Det är Codreanus dagbok från en fuktig, kal cell i fängelset Jilava, ca ett halvår innan han mördas av polisen (att dessa anteckningar ens kunnat komma ut är intressant i sig). Det är ett djupt gripande vittnesbörd av en urstark man vars hälsa sviktar till följd av de eländiga fängelseförhållandena, men som framförallt plågas av längtan efter sin lilla dotter och sin fru, av oro för sin gamla mor, för sin far och sina bröder och alla kamrater som sitter fängslade och i flera fall väntar på döden. Han minns lyckliga sommardagar med familj och vänner, han tänker på sin nära vän och medkämpe Ion Mota som stupade på den nationella sidan i Spanska inbördeskriget, han plågas av föraningar om Rumäniens mörka framtid.
I dessa anteckningar framträder hos den legendariske ledaren, den nationelle ikonen med de hårda vackra anletsdragen en känslighet, en glödande medmänsklighet, värme och, inte minst, ett andligt djup. Han är på gränsen till förtvivlan, men övervinner det genom sin smärtsamma förståelse av kärnan i det kristna budskapet. Han, den orädde, luttrade kämpen resignerar inte – tvärtom, han förlikar sig med att han måste ta sitt kors.
Jag tror aldrig att jag har utstått så mycket lidande som nu. Jag förlorade aldrig Tron, inte heller Kärleken, men det kändes ett tag som om Hoppets tråd brustit./…/Det svartnade för ögonen. Jag kände mig kvävd./…/Men jag lyckades laga denna tråd. Genom att kämpa varje dag. Hur? Genom att läsa de fyra Evangelierna. När jag avslutat dem, fann jag att jag återigen hade dessa tre trådar och de var fulländade : Tro, Hopp och Kärlek.
/…/Vår tids kännetecken: vi ägnar oss huvudsakligen åt att bekämpa varandra och andra människor. Inte åt striden mellan den Helige Ande och vår jordiska naturs böjelser.
Vi upptas av, och älskar att vinna ,över andra människor, men inte att besegra Satan och synden.
Alla stora män av igår och idag; Napoleon, Mussolini, Hitler etc har främst varit upptagna av dessa segrar.
Legionärsrörelsen är ett undantag, i så måtto att den också, om än bristfälligt, vinnlagt sig om Kristi seger inom människan, för hennes frälsning.
Dock inte tillräckligt!
Fängelseanteckningarna från Jilava är inget politiskt testamente, än mindre en ideologisk traktat. Det är en helt okonstlad självutlämnande skildring av en stor mans själsliga vånda under yttersta förnedring. Han, den orädde, uppburne som förstår att döden står för dörren och lägger sitt öde i Guds händer.
Kämpen och mystikern.
Dessa anteckningar är unika i sitt slag, dessutom mycket vackert skrivna, grymma och gripande.
Jaha, så kom då domen mot araben som slog ihjäl en svensk 78-årig kvinna i Landskrona: 1 år och 10 månader.
Jag orkar inte ens beröra den lille hycklande kändisadvokaten Silberskys kommentarer, ”olyckshändelse, när min klient slog kvinnan i ansiktet, inte meningen hon skulle dö för det ju/ och efter det har han faktiskt mått jättedåligt…, förresten, enligt ”medicinsk expertis” dör inte de flesta 80-åriga kvinnor i dylika situationer för att de blir slagna i ansiket, de dör för att de faller olyckligt, vilket helt förändrar rättsläget…”.
Man kan ju förvisso hålla sig för garv, men tvingas ta sig för pannan.
Juridiskt är det perverst, kan jag säga som lekman, och mordets sunkiga massmediala hantering signalerar: man kan få spöa en ” svennegomma”, med dödlig utgång, och komma ut efter ett drygt år.
Och dessutom få ett illaluktande smeksamt aktstycke av Expressens Britta Svensson för barnbarnen att läsa. Om de mot förmodan skulle lära sig svenska.
Jag tror inte att det spelar så stor roll, faktiskt, vad någon röstar på. Framtiden hänger inte på det.
Jag har avhållit mig från att skriva något negativt om SD, men det blir för beklämmande att se hur många som argumenterar, typ ”kommer de in i Riksdagen kan de stoppa invandringen”.
Hur fan skulle det gå till?
Jag har hört detta luddiga önsketänkande till leda, år ut och år in: variationer på ”…det vänder snart”
Det fungerar inte så.
Alla har vi ansvar att inte kompromissa med ett sjukt paradigm.
Tro, för Guds skull, inte att en röst på de mediokra anpasslingarna Åkesson, Karlsson, Jomshoff, Söder och resten av det där korrupta gänget ens teoretiskt skulle kunna göra någon skillnad.
Tvärtom – det upprätthåller bara den djupt inpräntade, och skadliga, illusionen att var och en tar sitt samhällsansvar om man går och röstar på det minst dåliga.
Demokratin är en myt, förvisso, men som sådan ändå rätt imponerande livskraftig.
SD, däremot, är bara ett patetiskt skämt; de har alltför länge slafsigt slickat den hand som slår dem. Det är för osmakligt vid det här laget.
Minns ni Janne Josefssons ”valstugeportage” från 2002? Hans journalistiska specialitet har ju under åren varit att åka runt med dold mikrofon/kamera och gillra fällor för intet ont anande människor. Nervösa och smickrade för att de får vara med i TV lockar han dem att säga en sak när kameran är på, sedan i falsk förtrolighet få dem att säga en annan när de tror att den är av.
Vad Josefsson - åtminstone inte låtsas - förstå är att skälet till att folk i gemen tycker en sak och säger en annan on record är den etablissemangsmedias åsiktsmobbning han själv personifierar.
Oavsett Josefssons hänsynslöshet, metoder och verkliga intentioner är flera av hans reportage just därför klassiker, som verkligen avslöjar det efterkrigstida svenska samhällets institutionaliserade dubbelmoral och förljugna offentlighet. Det är synd, men knappast konstigt, att den diskussionen som regel varit helt frånvarande i anslutning till reportagen; alltför många av systemets funktionärer inom alla sektorer lär ha känt sig träffade.
Detta ömkliga, servila dubbeltänk präglar tyvärr den folkhemska mentaliteten i grunden. Sällan har där givits så tragikomiska åskådningsexempel som i dessa sekvenser.
De stackars farbröderna är, tyvärr, allt annat än unika i sitt hyckleri.
Jag vet att negrer är annorlunda än svenskar. Jag vet att män och kvinnor är olika. Jag är inte övertygad om att sex miljoner judar dog i Auschwitz och att det skulle vara världshistoriens vändpunkt.
Jag tror på en objektiv normalitet, och betraktar således bögeri som onormalt; dess sentida normalisering som ett allvarligt socialt sjukdomssymptom.
Jag vet att abort faktiskt är mord på en bebis, jag vet att nästan alla manliga hallåor på SvT är bögar.
Jag vet att demokratin är en löjlig myt och att Sions vises protokoll är boken alla vet är en ”förfalskning”, men ingen läst.
Vi tänker sällan på att den moderna storstaden är abnorm i alla avseenden; socialt, ekonomiskt - själva livsvärlden ska vi inte tala om. Vid 1900-talets början fanns det två städer i världen med en befolkning överstigande en miljon: London och Paris. Sedan dess har storstäderna vuxit som groteska cancersvulster.
Det är inte överdrivet apokalyptiskt att säga att det etniskt och kulturellt nihilistiska samhällsexperiment som på allvar pågått sedan 1960-talet inte kommer att hålla. Redan nu är det pinsamt uppenbart att våra nominella makthavare inte längre bemästrar situationen. Den förödande massinvandringen fortsätter dock i ökande takt, den grova kriminaliteten eskalerar, den ekonomiska krisen blir alltmer kännbar, utbildning är helt förvandlad till fördummande indoktrinering, populärkulturen når ständigt lägre nivåer av undermänsklighet, kort sagt: samhället går sönder.
Den politiskt korrekta mentala karta vi fick med fluoren, reflexen och kondomen överensstämmer inte med terrängen. Den hjärntvättade och bortkollrade västerlänningen i gemen står till midjan i kvicksand, men stirrar ännu så länge lydigt och envist på kartan.
Nåväl, förr eller senare lär strömmen gå på allvar i det mångkulturella, monstruösa Megalopolis och när socialbidragen inte kan betalas ut till mångkulturens klienter kommer det (om inte annat) att vara skönt att bo någon annanstans.
Givetvis är de flesta människor, på grund av arbete, familj, etc, bundna till storstäder. Likväl - den europeiska civilisationen är i grunden agrar, och en framtid har vi bara om vi återgår till våra rötter. Det industriella jordbruket kommer sannolikt att gå under med den kapitalism som skapat det.
Hasse & Tage, Magnus & Brasse, Gösta Ekman är inte roliga för andra än de stackars 40-talisterna, Frankfurtskolans mentala telningar som berövats humor, kultur och intelligens; de som tycker att John Lennons Imagine är djupsinnig och att Nelson Mandela och Astrid Lindgren minsann borde ha helgonförklarats och fått Nobelpriset, i …nå’t åtminstone.
Nåja, symptomatiskt för den sjuka efterkrigstiden är just tråkig, präktig politiskt korrekt humorproduktion. En sann fribytare i det avseendet var Errol Leonard Norstedt/Eddie Meduza. Säga vad man vill om honom – han var extremt begåvad både som satiriker och musiker, dessutom artistiskt kompromisslös, vilket förmodligen är skälet till att han aldrig lyftes in i ”salongerna” . Han kissade på mattan. Till skillnad från låtsasradikala goddagspiltar som Mikael Wiehe och Carl Johan De Geer.
Han var brilliant, men klart störd, alltför mycket av det han gjorde är tyvärr genitalfixerat trams.
När han var i form tål han dock att jämföras med Povel Ramel på 50-talet.
Den överdrivet krämiga saxen, Christer Sjögren-vibratot, den äckelbanala pigtjusarlyriken fångar dansbandsatmosfären i en låt. Långt bättre än Colin Nutleys eller Galenskaparnas nedlåtande utflykter på området.
För det krävs fingertoppskänsla.
torsdag april 29th 2010, 18:58
Sparat under: Okategoriserade
There is no such thing as public opinion. Only published opinion. (Winston Churchill)
The ”Free Press” is not really free. It runs on money. (David Duke)
Senaste inlägget, för snart en månad sedan, handlade om den 78-åriga Landskronakvinnan som blev ihjälslägen på en parkeringsplats av en invandrare. Under april har sedan mycket hänt som tarvar en kommentar, inte minst beträffande medias hantering av Landskronafallet. Dessutom har biskop Williamson ställts inför rätta för Förintelse-kätteri i sin frånvaro, buffeln och klantige hycklaren Gordon Brown har skjutit sig i skrevet, Nationell Idag har fått presstöd (vilket fått det politiskt korrekta kopplet i regimmedia att flåsa, gläfsa och gny mer än vanligt) och mycket mer. Idag dock bara några elementära reflektioner kring just massmedia; desinformationsorganen som har en så vital ”demokratisk” uppgift.
Att kalla media för ”tredje statsmakten” är en stark underdrift. I den postmoderna kapitalismen är det enda som verkligen betyder något medial och ekonomisk makt. De går givetvis hand i hand. Den förra förutsätter om inte annat den senare.
”Demokratin” - detta absurda, nationellt suicidala samhällssystem som de västerländska folken gradvis hjärntvättats till att hålla för sakrosankt sedan upplösningstiden och Franska revolutionen, förutsätter massmedia -inte i realiteten för fri diskussion och opinionsbildning, utan som kontrollmedel.
Våra ”folkvalda”, förresten, representerar i realiteten inget annat än nationens uslaste, mest substanslösa och ohederliga människotyp. Men de är som sagt inga verkliga makthavare.
Modern teknologi – från cinematografen och framåt har erbjudit dem som makten haver historiskt makalösa instrument för masspsykologisk manipulation. Mediasamhällets undersåtar förhåller sig till en pseudo-verklighet; ytterst få har förmåga att kritiskt och distanserat värdera den information de förses med. Människan är en auktoritetsbunden varelse och, som de Maistre skriver, så är det med falska idéer som med falska pengar: de skapas av skurkar, men sätts i omlopp bland intet ont anande människor, som gör dem till sin egendom.
Sedan vill gemene man gärna inbilla sig att han själv tänkt ut vad han tror och tycker. Det är demokratins och mediasamhället största tillgång.
I den sena fas av västvärldens accellererande upplösning vi nu befinner oss börjar dock klyftan mellan den verklighet människor upplever inpå sig och den mediala lögnproduktion vi matas med bli ohållbar.
Politisk korrekthet kan i längden inte kosta hur mycket som helst.
Nedan en text jag skrev för många år sedan för Folkets Nyheter.
Livet är märkligt, det måste jag medge. Jag försäkrar att när jag för 12 år sedan konverterade till katolicismen hade jag inte kunnat föreställa mig att den viktigaste katolske konstnären i vår tid skulle heta Mel Gibson, actionstjärnan med hårdrockarlooken – han från Mad Max och Dödligt vapen.
Nåväl, Gibson visade sin kapacitet som filmskapare redan för snart ett decennium sedan, med Braveheart. Den var fantastisk, men The Passion of the Christ är den kanske mest betydelsefulla film som någonsin gjorts. Och det av flera skäl.
För det första är den enastående rent konstnärligt, den är lika vacker som den är grym. Men det har väl inte undgått någon att denna mäktiga film också har mäktiga fiender. Den har blivit anklagad för framförallt två saker. Innan den visats gick kritiken ut på att filmen skulle vara ”antisemitisk”. När den sedan var färdig har det främst handlat om att den skulle vara så förskräckligt våldsam.
Låt oss börja med den senare anklagelsen. Ja, filmen är våldsam, men hur skulle den kunna vara annat när ”storyn” faktiskt handlar om utdragen tortyr och avrättning?
Vad vill då Mel Gibson med sin film? Det är rätt uppenbart. Enligt kristen tro hade Jesus tvenne naturer: han var Gud och människa. Han plågades och lät sig korsfästas för vår skull, ett ofattbart offer. Hans kärlek till oss var gränslös, var gudomlig, men hans lidande och död var i högsta grad mänsklig.
Det är något som inte minst vår tids människor, som i regel inte vet vad död och lidande vill säga, behöver erinras om. Det är så lätt att hudflängningen, törnekröningen och själva korsfästelsen reduceras till något abstrakt. Det Gibson vill förmedla är att Jesus var av kött och blod, och att hans frälsargärning döden på korset för våra synders skull naturligtvis innebar extrem fysisk plåga och dödsångest.
Filmen skildrar mänsklig grymhet och mänskligt lidande i all sin nakna råhet; en skildring som ger blodsmak i munnen. Med andra ord rör det sig om motsatsen till underhållningsvåld. Men se då blir Göran Everdahl, Nils-Petter Sundgren, Orvar vad-han-nu-heter i filmkrönikan och deras kollegor mycket illa berörda. Filmkritiker är ju så känsliga. Hade Gibson däremot använt sin talang till att producera våldspornografiskt snusk à la Quentin Tarrantino hade de säkerligen varit alldeles förtjusta.
Nej, det där går inte att ta på allvar. Frågan om antisemitism är mycket intressantare. Denna anklagelse lanserades från ledande judiskt håll redan när filmen koncipierades.
Varför – det har ju gjorts åtskilliga Kristusfilmer genom åren?
Det handlar om Gibsons religiösa övertygelse. Han är traditionell katolik, det vill säga han accepterar inte de radikala och destruktiva reformer som har genomförts inom den katolska Kyrkan sedan andra vatikankonciliet (1962-65). Alltså omfattar han en oförstörd kristendom.
Våra fäders tro under sekler, den katolska tron, grunden till den västerländska civilisationen är inte ”antisemitisk” i någon rimlig bemärkelse. Kristendomen är och förblir kärlekens, inte hatets, religion. Dock är den oförenlig med judendomen, och har så varit från sin begynnelse.
Inte i första hand för att Nya Testamentet redogör för den judiska förföljelsen av de första kristna. I judarnas heliga skriftsamling Talmud står till exempel att den Heliga Jungfrun var en hora och Kristus en bedragare som straffas för sina kätterier genom att kokas i sperma.
Motsättningen mellan kristendom och judendom har som sagt alltid funnits, men sedan andra världskriget har den judiska dominansen över västerländsk kultur och informationsmedia varit förkrossande. Under denna tid har också mainstream-kulturen varit utstuderat kristendomsfientlig; ”sekularisering” är ingen naturkraft eller historisk lag, om nu någon var naiv nog att tro det. Gå i så fall till närmsta videobutik och hyr ”Agnes of God”, ”Kristi sista frestelse”, ”Priest” eller någon annan av de utstuderat kristendomsfientliga skitfilmer som produceras och hårdlanseras av det helt judiskdominerade Hollywood.
Jag är själv traditionell katolik, sedan mer än tio år tillbaka. Jag är så av både tros- och förnuftsskäl. Och jag har, för den delen, fått erfara vilket hat det väcker på vissa, specifika håll. Men …that’s another story…
”Storyn” den här krönikan handlar om är däremot alla tiders ”story”. ”Guds egen myt, den sanna myten”, för att citera en annan nu bioaktuell reaktionär katolik, J R R Tolkien.
Denna den viktigaste av berättelser har givits en mästerlig tolkning av Mel Gibson.
